Mitt kylskåp är ett under av variation och spännande upptäckter.

Ibland är det så tomt att det inte känns motiverat att ha det påslaget överhuvudtaget. Periodvis storhandlar jag duktigt. Finns det något hemtrevligare än ett proppfullt kylskåp?

Jag kom nu osökt att tänka på det tillfället för ett många år sen då jag fick syn på en stor säck med kålrötter utanför en stormarknad. Rotmos! Jag köpte den gigantiska säcken (8 kg) och styrde med dimmig blick hemåt mot det stundande storkoket. Den lilla husmorsgenen hade slagit till. Och jag fick äta rotmos i decennier.

Mitt kylskåp lever sitt eget liv. När man minst anar det så dyker det fram en liten grön sak. Kan vara en ost. Dock mer än ädel.

Min mamma har ett helt annat kylskåp. Jag är uppvuxen med ett kylskåp så fullt att när man tagit ut osten och smöret och sen skulle ställa tillbaka dem så fick de inte plats! Bara mamma visste hemligheten bakom systemets uppbyggnad.

I mammas kylskåp hoppade det aldrig fram konstiga gröngeggiga påsar eller små plastlådor med oidentifierbart innehåll. Hon hade järnkoll! Hur är det möjligt?

Jag vill återkomma till husmorsgenen, denna besynnerliga tingest, som jag vet finns. Den är fullständigt okontrollerbar. Och tar ingen som helst hänsyn till att man är singel.

Ett år hittade jag hysteriskt mycket hallon på ett kalhygge nära mig. Extas! Jag plockade hallon i flera dagar och kände mig otroligt duktig. Jag kokade tonvis med hallonsylt och personalen på min lokala ICA-affär, en lanthandel, började titta lite konstigt på mig. Jag fördubblade säkert deras omsättning av strösocker den sommaren. Och de trodde säkert att jag börjat med hembränning. (Numera tror de att alla mina köksmaskiner går på batteri. R4-batterier, men det är en helt annan historia…)

Nej nu ska jag gå och sylta en älg, raka benen och lira lite rock’n’roll! Det är sannerligen ett heltidsjobb att vara kvinna idag!