Ikväll avgörs Ö-viks öde, om staden kommer att leva vidare eller dö ut. Och hela ansvaret hänger på några stackars hockeyspelare.

Förlorar de så blir det katastrof, det har jag förstått från flera skarpa källor och det vore ju synd om hela stan nu skulle läggas ner, nu när de byggt Botniabanan och allt. Kungen var här i somras och invigde den och stadens toppolitiker grät av lycka över att den äntligen var klar. Botniabanan är nämligen en fantastiskt modern och fin järnväg som kommer att förändra hela landets infrastruktur. Fantastiskt så säg!

Det finns dock en liten detalj. Med Botniabanan kan man åka mellan Ö-vik och Umeå. Alltså bara mellan Ö-vik och Umeå. Nåja, det är ju bra så, en tågtur till Bishop Arms i Umeå en lördag kan ju vara skoj. Jasså, nehej, den går inte på helgerna...

Nåja, vi glömmer tågen och håller tummarna att Modo ikväll räddar stan!

Och så säger vi tack till Foppa o gänget som ska bygga nytt hotell i stan, med Bishop Arms i bottenplan! Dit kan man cykla...

Idag har jag gjort min currykycklinggryta. Istället för att steka kycklingen innan, var jag lite lat och kokade den. Och när jag var klar med det så insåg jag att jag nu har en kycklingfond som skulle ha fått min favoritkock Per Morberg att gå i spinn. Hans passion är ju fonder.

Jag är så stolt över min kycklingfond. Känner mig lite proffsig som har en sån läcker hemgjord äkta fond.

Men sen infann sig plötsligt förvirringen. Vad ska jag ha den till?

Nåja, jag har ställt in den i kylskåpet och sparar känslan av stolthet över min fond. (Sen hittar jag väl - i vanlig ordning - framöver en burk med oidentifierbart innehåll i kylskåpet...)

I veckor har jag irrat planslöst i skogen, finkammat varenda kotte, lyft på varje gren, klampat i alla risiga snår. Men jag har inte lyckats hitta dem! Inte en enda herr Kantarell har synts till. Inte fru Kantarell heller för den delen.

Jag förstår att jag inte är ensam om detta dilemma. Vi är många där ute i skogen och letar...

Jag kan nu glatt meddela världen att jag har HITTAT DEM!

Jajamen! Det är alldeles sant.

De ligger i en papperslåda på Hemköp i Sund!

Vi översköljs av allehanda kloka budskap om hur vi på olika sätt ska gå in i oss själva för att hitta det rätta jaget. Det finns allehanda kurser där man för 10.000-tals kronor lär sig hitta sig själv.

För det första, jag är nu så gammal att jag inte har det minsta lust att titta in i mig själv. Känns högst osäkert vad man hittar…

För det andra så tror jag mera på att titta ut på sin omgivning för att förstå vem man är. Det är där man formas. Och konstant omformas. Kontinuerligt. Hela tiden.

När jag är tillsammans med glada vänner har jag roligt och är själv på gott humör. I sällskap av kloka funderande människor filosoferar jag gärna över livet och alla dess möjligheter.

I sällskap av negativa individer så påverkas jag naturligtvis negativ. Mina annars så positiva tankar och kreativa lösningar infinner sig inte lika naturligt. Man får mer eller mindre kämpa för dem. Och blir rätt trött.

Så jag tror, att det klokaste man kan göra för att finna sig själv - och då hitta någon som man verkligen gillar och vill vara tillsammans med, det är att se till att omge sig med människor man gillar och respekterar. Då formas man av dem till en person man gillar. Så enkelt är det i mitt lilla huvud. Och helt gratis.

Helt gratis är det också att varje dag ge en komplimang till någon. Kassörskan på affären, en vän, en arbetskamrat eller någon i busskön. Ett vänligt ord sprider sig. Kan du göra en person glad, så kanske den gör en person glad, som gör en person… Ja vem vet vad man i slutet har åstadkommit?

Nu ska jag gå och ringa en vän! Ha en underbar dag!

Många är vi som förfäras över dagens åldringsvård. Vi läser om äldre som inte varit utomhus på månader, som inte får duscha mer än ett par gånger i månaden, osv. osv.

Men håll i hatten! Nu har jag lösningen. Låt Jordbruksverket ta över äldrevården!

Den 1:a augusti träder Jordbruksverkets nya regler om hästar i kraft, där kan man bland annat läsa:

”Hästars sociala behov bör tillgodoses genom att de får umgås med andra hästar, eftersom isolerade hästar kan bli apatiska eller stressade. Hästägare måste också se till att hästarna får röra sig fritt en stund varje dag”

Självklarheter för 98% av alla hästägare.

100% självklart för alla människor att detta även borde gälla våra äldre!

Mitt kylskåp är ett under av variation och spännande upptäckter.

Ibland är det så tomt att det inte känns motiverat att ha det påslaget överhuvudtaget. Periodvis storhandlar jag duktigt. Finns det något hemtrevligare än ett proppfullt kylskåp?

Jag kom nu osökt att tänka på det tillfället för ett många år sen då jag fick syn på en stor säck med kålrötter utanför en stormarknad. Rotmos! Jag köpte den gigantiska säcken (8 kg) och styrde med dimmig blick hemåt mot det stundande storkoket. Den lilla husmorsgenen hade slagit till. Och jag fick äta rotmos i decennier.

Mitt kylskåp lever sitt eget liv. När man minst anar det så dyker det fram en liten grön sak. Kan vara en ost. Dock mer än ädel.

Min mamma har ett helt annat kylskåp. Jag är uppvuxen med ett kylskåp så fullt att när man tagit ut osten och smöret och sen skulle ställa tillbaka dem så fick de inte plats! Bara mamma visste hemligheten bakom systemets uppbyggnad.

I mammas kylskåp hoppade det aldrig fram konstiga gröngeggiga påsar eller små plastlådor med oidentifierbart innehåll. Hon hade järnkoll! Hur är det möjligt?

Jag vill återkomma till husmorsgenen, denna besynnerliga tingest, som jag vet finns. Den är fullständigt okontrollerbar. Och tar ingen som helst hänsyn till att man är singel.

Ett år hittade jag hysteriskt mycket hallon på ett kalhygge nära mig. Extas! Jag plockade hallon i flera dagar och kände mig otroligt duktig. Jag kokade tonvis med hallonsylt och personalen på min lokala ICA-affär, en lanthandel, började titta lite konstigt på mig. Jag fördubblade säkert deras omsättning av strösocker den sommaren. Och de trodde säkert att jag börjat med hembränning. (Numera tror de att alla mina köksmaskiner går på batteri. R4-batterier, men det är en helt annan historia…)

Nej nu ska jag gå och sylta en älg, raka benen och lira lite rock’n’roll! Det är sannerligen ett heltidsjobb att vara kvinna idag!

Efter ett race med dammsugaren gjorde jag mig en kopp kaffe och satte mig vid datorn. Slog på tv:n, mest bara för att kolla att den fortfarande fungerar. Jag ser nämligen nästan aldrig på tv på sommaren.

Repris på sommarkrysset. Och där är hon. Igen. På 90-talet var hon en av de ballaste tjejer jag visste. Sen försvann hon. Har inte sett röken av henne på många år.

Slog på tv:n för ett antal veckor sedan och hamnade mitt i Så ska det låta. Och där var hon. Lika ball som på 90-talet. Och snyggare än på 90-talet!

Och nu har hon alltså där i tv-burken igen. Jag tokstirrar.... samma frilla, samma kajal, samma rockiga röst och inte en rynka. Inte en enda jävla rynka! Jag är gammal. Hon är äldre. Och människan är ursnygg!

Botox. Kan det vara botox. Och utan att vara det minsta fåfängd så börjar tanken mala, är botox the grej?

Så snälla Annelie, om du läser detta, ring mig och berätta. Jag är bra på att bevara hemligheter. För jag vill fortfarande, år 2010, vara lika ball som du! p.s det är ganska bråttom....

Efter min lilla tripp söderut i en fantastisk hetta och bil med trasig AC så är det ett under att man inte är både kokt och stekt.

Men jag kan härmed stolt meddela att jag inte är för gammal för hojfest! Kanske lite för gammal för "dagen efter" men överlevde den också. Och tokroligt hade jag. Skrattade från det jag kom tills jag åkte. Helskönt gäng! Kanonbra band spelade och jag dansade bort X antal kalorier. Är det detta som kallas motionsdans?

Nästa anhalt var Carin och hennes familj. Jag skulle vilja påstå att det är Uppsalas bästa hotell. Varmt. Men mycket hjärtligt och fantastiskt god mat med tillhörande svalkande drycker. I vanlig ordning så löste vi ett och annat världsproblem också. Fantaaastiskt trevliga människor.

Färden gick sen via besök hos Åsa och Kajsa Kavat i Östervåla, otroligt kul att få träffa dem. Sen mot Sala, Sveriges varmaste plats den dagen, där var jag med min trasig AC... Smart Jeanette. Smart....

Vidare mot Bollnäs och Freluga och mera mat och kalla drycker. Mitt första besök i Freluga men definitivt inte det sista. Ett paradis på jorden. Fantastiskt vacker med stora gamla hus överallt, det var snickarglädje och tinnar och torn.

Med Pia, min ytterst trevliga och kunniga guide, promenerade jag runt och hon informerade mig var ungkarlarna bodde och annat viktigt. Sen blev det lite mera vin med tillhörande världsproblemlösning. Tänk att vi kvinnor är så kloka och bra på sånt. Och med åren så vet precis vad vi vill ha och behöver. Och vi vet definitivt vad vi inte behöver...

Vi gick också ner till sjön och tittade på kyrkbåtarna. Jättejättelånga. Båtarna ros av 12 halvnakna (muskulösa kan man tänka) karlar som ror så att svetten lackar. Och framför dem står Pia och basar och styr. Fantaaastisk sport!

När jag nästan var hemma så blev det ett stopp för ridlektion. Hjälpte Sandra med Lindas vackra P.R.E.-hingst De var som vanligt jätteduktiga och går verkligen från klarhet till klarhet. Så kul!

Skulle inte förvåna mig ett dugg om vi snart får se en spansk P.R.E.-hingst på någon westerntävling framöver. Häftigt!

Härligt sommarekipage tränar trail. (Bilden egenhändigt tjuvad från Lindas sida -:)