Jag har ju ibland funderat på att skaffa mig en karl. Men det är rätt mycket jobb med dem. Man måste vara snygg i håret varje dag, se till att man har snyggtrosor rena, variera maten... Men å andra sidan kan de ju vara alldeles underbara...

Hästar är ganska okomplicerade (åtminstone de flesta). Visst, det kostar det en slant att ha häst, men det kan bli minst lika dyrt med en man. Betänk bara vad en bra mascara kostar idag!

Vad är då fördelen med att ha häst, istället för ha en man?

Man kan utan problem låna ut sin häst till en väninna utan att oroa sig för att kusen plötsligt ska tycka att hon är det bästa som hänt honom.
Man vet alltid var man har sin häst  (åtminstone så länge elstängslet fungerar).

Han blir inte det minsta besviken om han får samma mat två dagar i rad.
Han bryr sig inte ett dugg att jag har en bad-hair-day.
Han följer gärna med ut på en tur fast det är fotboll på tv.
Han klipper gräset utan att man behöver tjata om det.

Och skulle han mot förmodan vara ett hopplöst talanglöst fall så kan man sälja honom! En häst kan alltså ses som en investering. Jag har aldrig någonsin fått betalt för en avlagd gammal karl, det har snarare kostat mig att bli av med dem.

Faktiskt kommer jag då på en sak där män har fördel kontra häst. De kan ta på sig skorna själva, och de gör det gratis! Fast å andra sidan, så är ju skorna till en man mycket dyrare än skorna till en häst. Så det är egentligen bara själva påsättandet som är gratis....

Å andra sidan så är ju hästar oerhört dåliga på att gå ut med soppåsen.
De är inget vidare på att massera ryggen. Att ta med dem i badkaret är inte att tänka på!
Att dela en flaska vin en kväll och lösa alla världsproblemen är inte heller något hästar är särskilt bra på.
Och det är stört omöjligt att ligga sked med en häst. (Det går inte att ligga gaffel heller för den delen)

På 70-talet skrev man dagbok. Låste den med en liten nyckeln och gömde den på något klurigt ställe så att ingen skulle hitta den. År 2010 skriver man dagbok på nätet, som vem som helst kan läsa.

På 70-talet köpte man möbler för att ha dem för all framtid. År 2010 köper man möbler på IKEA för att ha orsak att köpa nya inom några år.

På 70-talet var jag 10 år och tyckte att det mesta var pinsamt.

År 2010 blir jag 50 år och... Vänta nu, hur sjutton gick det till?

Jag som åkt HD, Mercury, spelat i rockband, druckit champagne med Mick Jagger, delat en ramlösa med Ron Wood (jo det är sant! Han var nykter under en kort period på 90-talet, var väl någon vecka eller så...)

Och efter att ha haft ett väldigt roligt 80- och 90-tal så tar jag på mig en stor skuld vad gäller det tunna ozonskiktet. Så numera använder jag väldigt sparsamt med hårspray... och hög solskyddsfaktor (läs: sitter helst under parasollet).

Jag kan fortfarande, åtminstone efter ett par öl, tycka att jag är en toppenpingla. Problemet är dock att jämnåriga grabbar inte är grabbar utan gubbar (ofta bara en halvhand höga). Jag vill inte ha någon gubbe! Jag vill ha en vital slimmad lång läckerbit! Tycker att det är det minsta kan begära nu för tiden.

Och ja, jag köper fortfarande för korta kjolar, för höga klackar osv, men va fan! Jag är ju inte någon kärring. Däremot så bor det vissa mornar en kärring i min spegel. Men då jag är av typen "se inte problem – finn lösningar, så har jag numera aldrig glasögonen på mig i badrummet.

Men jag kan lova, att den dagen jag bestämmer mig för att bli tant, då kommer jag att bli det fullt ut. Med hatt, blommig klänning, blå-lila hårläggningsvätska, en käck liten väska (att banka på ungdomarna med så att jag får sitta på bussen), kommer jag att gå förbi alla köer och vara allmänt besvärlig. Och vid närmare eftertanke... det kan bli skitroligt!