Idag har jag gjort min currykycklinggryta. Istället för att steka kycklingen innan, var jag lite lat och kokade den. Och när jag var klar med det så insåg jag att jag nu har en kycklingfond som skulle ha fått min favoritkock Per Morberg att gå i spinn. Hans passion är ju fonder.

Jag är så stolt över min kycklingfond. Känner mig lite proffsig som har en sån läcker hemgjord äkta fond.

Men sen infann sig plötsligt förvirringen. Vad ska jag ha den till?

Nåja, jag har ställt in den i kylskåpet och sparar känslan av stolthet över min fond. (Sen hittar jag väl - i vanlig ordning - framöver en burk med oidentifierbart innehåll i kylskåpet...)

I veckor har jag irrat planslöst i skogen, finkammat varenda kotte, lyft på varje gren, klampat i alla risiga snår. Men jag har inte lyckats hitta dem! Inte en enda herr Kantarell har synts till. Inte fru Kantarell heller för den delen.

Jag förstår att jag inte är ensam om detta dilemma. Vi är många där ute i skogen och letar...

Jag kan nu glatt meddela världen att jag har HITTAT DEM!

Jajamen! Det är alldeles sant.

De ligger i en papperslåda på Hemköp i Sund!